emelieekstrom

Skoja min doja om lördagens trevligheter var lyckade =)
Jag kommer inte ihåg när jag hade så kul sist.. Nice som fasen..
Så tack till alla er som var där..

Jag hörde att insamligen till eb fonden gick upp i över 40 tusen..
Det är helt fantastiskt. Vi åkte in till stan på kvällen efter examensfesten,
ENBART för att gå bort till playbar och köpa en drink till förmån för ebfonden.
Vi hade väl fått i oss ganska mycket dricka både jag o Johan, men varsin alkohoholfri
"hugo" blev de =) Om man bara kunde göra mer, men tyvärr tillåter vår ekonomi inte
det. När jag läste hugos mammas blogg idag, så blev jag så förtvivlad..
Arg ledsen och fruktansvärt besviken över hur vissa människor kan yttra sig.
Ni som också följer deras vardag via bloggen, vet vad jag syftar på..
Om inte annat så kan ni gå in på denna länken:
http://www.familjeliv.se/Forum-4-362/m59353524-1.html
Jag kan inte med ord egentligen beskriva, hur mycket jag beundrar denna familjen
för allt dom får utstå. Alla deras vardagliga händelser, oro och rädsla.
Jag tänker på dom så ofta, men tyvärr är det de enda jag kan göra.
Men det är ju iaf något.

Jag önskar att vår värld inte vore så grym.....

Japp idag ska vi fira Malin, hon har tagit EXAMEN =))))
Hurra hurra hurra till dig min underbara vän...
Jag ser verkligen fram emot ikväll, och tror att det kommer
att bli hur  kul som helst..

Håller på med lite käk nu, för snart kommer gubbarna hem från
bilträffen. Och vad jag har förstått så har dom samlat in mycket pengar
till en fond.. Ni har säkert alla läst eller hört på radion, om vad jag menar..
Om man ändå kunde göra mer. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något..
Mina tankar går dagligen till Hugo och hans familj. Vilken otrolig familj.
Jag finner egentligen inga bra ord, utan i mitt stilla sinne ber jag en bön för dom.
Jag vet att på andra sidan finns en frid, en värld utan hemska ting, den världen
finns fullt av änglar som kommer att ta dig i sin famn när du vandrar över..

Att acceptera att vi lever i en värld full av orättvisor är en sak,
men att förstå är en helt annan....

En oändlig stor kram och en ännu större tanke till alla er som
befinner er i en liknande situation....<3

Hej på er igen.. Nu var det ett tag sen sist.. Det är så mycket som har vänt sig upp och ner i mitt liv, som har gjort att jag har valt att stänga ute det mesta.. Jag kämpar på än idag, och tar en dag i taget.. Jag är oändligt tacksam för min familj och vänner som har stått vid min sida, under den senaste tiden som har varit så jobbig.. Så tack till er..
Imorgon är det fredag igen, dagarna går.. Eleonore och Stefan kommer ner över helgen, så jag har något att glädjas åt.. Eleonore blir 21 på lördag, så lite överaskningar ligger och väntar..
I övrigt blir det en lugn helg, förhoppningsvis.. Jag tar en dag i sänder..
På återseende, snart.....

Give me the power to do this without you..
Give me strange to keep my head up, and
alloud me to be happy on my day..
You will be in my heart, stand by my
side like you always did...
Please walk with me tomorrow...

Det e verkligen så tråkigt när den lille e sjuk..
Ännu tråkigare är juh då att gå hemma själv,
från det att man vaknar tills ja, typ nu!!
Johan har fortfarande inte kommit hem..
Och klockan är tio över nio...
Ibland vill jag bara spy över hans jobb..
Jag hatar när det är så här..
Varför kan dom inte helt enkelt utbilda mer
personal på dom jobb han gör där uppe??
Men nej det går ju inte, av nån lustig anledning!!
GAAHHHH så trött på detta...
Man har ju ingen gemensam tid tillsammans
när det är så här.. Allt får jag sitta med själv..
Jätte kul verkligen...
Det hjälper inte ens att trösta sig med att få
lite extra i kassan längre..
Inte heller att man tänker att det kunde
varit tvärt om, att han inte hade haft nåt jobb..
Det är fan inte värt det längre....

Men men, tillbaka till jobbet imon..
Hoppas att jag slipper mina hostattacker bara..
Men jag får väl ta med mig min hostmedicin utifall att..
Var nere o hämtade det på apoteket innan idag..
Första gången på tre dagar man e ute.. Yehy...
Men man går verkligen o kollar runt sig, ser ju lite dumt
ut att springa ute när man ska vara hemma..
Men o andra sidan var det ju för en god gärning..
Att man ska behöva känna så e ju lite tråkigt...
Man känner sig nästan lite skyldig på nåt sätt,
att man gör något som är lite tabu..
Men men så e de.. Tror många känner igen sig..

Nu ska jag skissa färdigt på vår tårta..
Ska lämna in det imon efter jobbet..
so long..
~ems~

För det är mammas födelsedag...
Idag skulle hon fyllt tant ;) 50 år..
Kan inte se henne som femtio faktiskt..

Passade ganska bra att Samuel tappade
sin ballong på lövmarknaden, så den flög
iväg.. Vi sa att mormor fick den..
Så då blev det ju lite lättare för honom..

Samuel har åkt på feber, stackars liten..
Och jag känner mig inte helt ifom jag heller..
Snuvig som bara den..
Det är visserligen aldrig roligt när dom små e
sjuka, men i denna värmen är det ju näst intill
olidligt.. Hoppas det är över snart..
Och Johan som inte kan vara ledig nu innan
semestern heller.. Så det får man snällt va själv..
Men gudarna ska veta att det är minst lika jobbigt att
vara hemma med sjuka barn i den heta sommarvärmen
som att gå och jobba..

Men vad gör man inte för sitt allt..
Än en gång, Grattis mamma,
du hade varit världens finaste
femtioåring, ingen hade sett nån förändring..

love to you in heaven..
~ems~

Jag står inför en av dom största dagarna i mitt liv...
Jag har valt att inte tänka på det så mycket, utan jag har tagit
en dag i taget.. Jag hoppas hela tiden på att det ska bli lättare..
Men verkligheten hinner ifatt.. Jag saknar dig..
Varje dag som går utan dig vid min sida känns alltid tungt...
Men på något sätt mildras det tunga av den glädje jag har
till min familj.. Dom finns här för mig, och du finns i mina tankar..
Inför mitt bröllop har jag fått många frågor om vad jag egentligen
känner, och hur jag ställer mig till att inte du finns där..
Jag hade inte dig vid min sida när jag slutade nian, tog studenten,
berättade att vi skulle få en bebis, när samuel kom till världen, eller
den dagen vi berättade för alla att vi skulle gifta oss...
Så jag är inte van att ha dig till hands vid sånna här tillfällen,
jag vet inte hur det känns när du står o gråter glädjetårar
över att du är stolt över mig..
Det känns hemskt att det är ett faktum, jag ska inte behöva forlora dig 
så tidigt i livet.. Du hade dessutom så mycket kvar att ge...
Idag är det en jobbig dag, en dag då jag tänker på dig mycket.
Sånna dagar har jag ofta, men det känns så konstigt att prata om det..
Jag kan inte förklara varför, och jag vet att alla hade lyssnat på mig
och stöttat mig men det känns ändå vemodigt..
Är du stolt över vad jag har åstadkommit? Är du glad för min skull över vad jag har?
Hör du mina tankar när jag pratar med dig i mitt stilla sinne?
Vet du att jag hade gjort vad som helst för att få dig tillbaka?
Ni kan säga klart hon finns där, ni kan säga hon ser dig och är med dig hela vägen..
Det vet du väl? Jovisst det är hon säkert, men egentligen så lättar det inte..
Jag tror att man säger så för att mildra sina känslor.. Jag hade också sagt det
till min vän om det gällt henne...
Och jag tänker också så många dagar, rycker lite lätt på axlarna och tänker
klart hon finns, klart hon ser mig, klart hon är stolt...
Men idag vill jag bara säga jag är förbannad över hur livet fungerar..
Jag är arg för att du inte finns här.. Tårarna rinner när jag tänker på alla mina vänner
som har sin mamma till hands.. Jag har inte det.. Jag kommer aldrig att få det igen...
Ni som vet förstår hur jag menar.. Ni som inte har förlorat en som står er nära,
hoppas jag för allt levande att det kommer att ta många år innan ni får uppleva
dom känslor som jag har... Någon gång sker det för oss alla, men vid den tiden
har ni förhoppningsvis fått många fina stunder tillsammans, många fina minnen...

Mamma, vi kommer att ses igen...


med all kärlek till dig ~ems~

.....bristningsgränsen...
Jag känner inte igen mej själv just nu...
Känner mej ensam, varför egentligen när jag
har mina härliga familj som alltid finns där?
Vad är det egentligen jag saknar??
Jag blir arg på mig själv när jag känner så här..
Det finns så många som har det så mkt sämre..
Och ändå klagar man? Varför?
Jag orkar ingenting just nu, känner mig så liten
och svag.......
Vill inte känna så här. Jag måste ut...
Känns som om jag kvävs när som helst...
Jag vill ändra mitt sätt att leva, må och vara..
Jag vill bli den som jag var förut..
Stötte man på bekymmer så löste man dom
direkt, och gick inte runt o ältade...
Varför har jag blivit den jag är just nu??
Jag vill inte vara negativ, ledsen, arg o
allmänt tråkig människa längre...
Kan inte alla onda andar bara försvinna
så jag kan resa mig upp igen........*

Det känns som att ramlar ner i ett svart hål, ett hål utan slut...
Varför är det ingen botten?
Jag tänker, funderar, blir arg, blir ledsen..
Varför? Varför bryr jag mig?? Är de så att det betydde mer för mig än vad jag trodde?
Eller är det så att jag är rädd? Är det därför jag är ledsen?
Varför känner jag som jag gör? Varför kan jag inte lägga känslorna åt sidan?
Så där som jag alltid gör annars? Det är ju jag expert på... Men inte med detta..

Jag blir så arg på mig själv.. Sluta känna så här nu.. Lägg av!!!
Men tankarna om hur allt började och hur det har varit hinner ikapp..
Jag ångrar inte det jag sa, jag menade det.. Jag var otroligt besviken...
Det jag ångrar var att jag lät det gå så långt.. Detta var inte likt mig...

Det känns som att jag har förlorat en bit av mitt liv, en bit som bara försvann, bara sådär.
Var det så här det skulle kännas?  Hade jag väntat mig det här?
Dom känslorna jag hade från början, då allt startade kan jag inte få tillbaka dom?
Den ilska som var inom mig, den enorma besvikelsen.. Allt hade varit så mycket lättare då.

Men jag kan inte ändra hur jag känner, jag kan inte bara glömma och gå vidare.
Jag måste få ett avslut. Ett helt ärligt svar från hjärtat.
Jag önskar att jag kunde gå i min ovisshet om vad du tänker men det är svårt.
Jag ramlar längre och längre ner.. Snälla ge mig ett svar.
 
Jag som aldrig är långsint har blivit extremt duktig på det.. Varför??
Är det för att innerst inne så går jag och hoppas på något, något som aldrig kommer?
Är det värt att vänta? Är det värt att hoppas? Är det bara jag som bryr mig? Är jag ensam om att känna så här?
Jag har försökt, mer än en gång? I onödan kanske? Varför försöker jag gång på gång?
När ska jag tröttna? När orkar inte jag mer? När slutar jag vara ledsen till att inte bry mig?

Jag vill veta, jag vill få ett slut på mitt grubblande...
Jag vill inte ta ställning till allt längre.. Jag vill bara veta..
Jag önskar att jag finner mitt svar....